Majsans tankar

Nu har första dagen i ensamheten nästan gått. Min kära sambo har lämnat landet och ska till det fantastiska stället Bahamas. Jag är inte bara lite avundsjuk.  Han ska tävla i Fridyknings VM på djupet och han ringde just och har landat säkert i New York, skönt, för även om det inte är jag som ska flyga, så är jag livrädd. Jag är lite flygrädd!! Så nu älskling så hoppas jag att du får en underbar resa med goda vänner och jag önskar dig lycka till, dyk djupt.

Idag har jag varit med Nova och tagit vac mot Svinet.. Alex fick igår, men han fick bara lite ont i armen, så vi får hålla tummarna att  Nova har samma tur. Jag som tyckte att det var bara bluff alltihop, men man har faktiskt rätt att ändra sig, speciellt när jag har en syster som håller på att utbilda sig till vet. Och just nu så har dom pratat om sjukdommar som smittar mellan djur och människor. Hon sa att en av orsakerna till att dom gör denna stora satsning med vac, kan vara för att dom är rädda att viruset från väst ska möta det från öst. Svinet mot fågeln, om vi har otur så kan dom mötas och då kan vi få ett som har smittheten från svinet och farligheten från fågeln. Inte bra och vi i Europa hamnar i mellan, ännu värre….

Nova är våran lilla tjej, som med glädje kom till denna värld. Den lyckan när allt äntligen var över och dom bestämde sig för att ta ut henne med kejsarsitt är obeskrivlig. Men det finns även en tung sorg bakom all lycka.

Tionde Augusti år 2005 var den värsta dagen i mitt liv.

Jag och Anders gick i väntans tider under sommaren 2005. Jag hade gått över tiden med tretton dagar och det satte äntligen igång på morgonen den nionde. Jag var jätte stor och tung, jag hade samlat på mig massa vatten. Vi åkte in till BB för jag skulle ändå på en koll den dagen. Men när dom skulle lyssna på hjärtat så möttes vi av tystnad. Det blev väldigt stressat och tyst på avdelningen och dom tog med oss in på ett ultraljud. Vi förstod inte ännu vad det var som hände runt omkring. Läkaren började söka efter hjärtat och blev bara mer stressad och tyst. Tillslut frågade jag, är han död! Läkaren var fortfarande tyst och bara nickade. Den våg utav smärta som kom, jag trodde jag skulle dö! Sen när dom berättade att jag måste föda barnet på normalt sett trodde jag att dom var fullständigt knäppa i huvudet. Jag ville bara bli sövd och att dom skulle ta bort det. Jag ville bara bort, allt skulle bort. Men efter att dom förklarat allt runt omkring, varför det var bättre på det vanliga sättet, då var det bara att bita ihop och gå igenom det. Jag minns inte så mycket den kvällen/natten, jag fick jätte mycket smärtstillande och lugnande.Men jag minns att det åskade väldigt mycket den natten och nu när åskan kommer brukar vi säga att det är Felix som kommer och hälsar på. Anders minns allt, han satt hela natten och vaka vid min sida. När Felix kom ut la dom honom på min mage och jag fick säga hej då. Jag minns att jag frågade hur han kunde dö, han var så stor, tung och lång. Jag kunde inte få in i huvudet att denna lilla pojke. hade lämnat oss utan att vi fått lära känna honom. Det visade sig sen att han var väldigt stor 4,6 kg och 56 cm lång. Det var en lång process att komma vidare, men vi fick bra hjälp.

Felix hade dött av syrebrist natten före, orsaken har dom inte kunnat hitta. Men jag måste bara undra hur tillförlitliga ultra ljud är. Jag hade varit på koll bara några veckor innan och då var det ingen som såg att han var en jätte och att foster vattnet var borta. Det är många man kan vara arga på, men inte mår man bättre av att skylla på allt och alla.

2,5 år senare föddes vår lilla Nova. Den ångest som jag och Anders kände när det  började närma sig är obeskrivlig. Dom tog ut henne med kejsarsnitt och det var tur, för även hon led av syrebrist. Jag har inte fått någon förklaring  varför mina barn får syrebrist i magen. Men jag har väldigt svårt att se mig själv gravid igen och att gå igenom den ångesten i slutet av tiden.

Alexander frågade mig för ett tag sen: Mamma om Felix hade fått leva, då skulle inte vi ha Nova här, eller. Jag svarade som det var och tänkte själv på det efteråt hur rätt han hade.Men efter regnet kommer alltid solen och vi har vår lilla solstråle och hon växer och mår bra!

Min son Alexander…

I bland så tror jag att han är född, som katten, med nio liv. Ordet lagom är inget som passar in på honom. När han blir sjuk så blir han jätte sjuk och det brukar tyvärr oftast sluta med att vi får sitta och vänta på en läkare. När han slår sig är det samma sak.  Här kommer två historier om vad han har råkat ut för.

Alex satt i en barnstol på en restaurang, vilket brukar vara ett säkert sätt att hålla dom stilla, mitt i allt delar sig stolen i två bitar varav han far med ansiktet före ner i ett klinkers golv. Vi far med ilfart till akuten med en blödande och skrikande pojke. Det slutade med två döda tänder och ett antal tandläkarbesök. Eftersom han är en väldigt rörlig pojke, så kommer olyckorna när man minst anar det, som en gång när han och en kompis skulle åka snowracer ner från våran backe.

Jag var inne i huset med Alexanders lilla syster Nova och höll på att göra mig i ordning för jobb. Utomhus var Alexander och en av hans kompisar, även min sambo, Anders, var ute och fixade lite på en av bilarna.  Min telefon ringde och jag såg att det var Anders, tyckte det var lite märkligt eftersom han var bara hundra meter ifrån huset. När jag svarade hörde jag bara en iskall röst som sa: Kom ner och det är fort, det har hänt en olycka, en jävligt allvarlig olycka. Känslorna och tankarna hann spåra ur under den tid det tog att få på både Nova och mig själv kläder. Den bild jag möttes av hoppas jag att ni slipper. På marken ligger båda pojkarna, kompisen sätter sig upp, men kvar ligger Alex med ett stort öppet sår i pannan. Jag kunde se skallbenet!! Sen kommer en ambulans och Anders far i väg med Alex. Jag fick åka in med mina svärföräldrar, för jag kunde inte köra. Jag var nog i chock. När jag kommer in på Akuten så är dom två systrar, en läkare och Anders som försöker hålla i en hysterisk liten pojke för att ge honom lokalbedövning. Då klarade jag inte utav mer, jag blev arg, jätte arg. Så jag gick ut! Annars hade jag slagit ner allihop och tagit honom där ifrån…… Fem stygn rakt över pannan bara mm ifrån ögonbrynet.

Dom hade kommit ner för backen i full fart, fick inte stopp på kälken. Åkte rakt in i en buske, det som ingen visste var att busken växte över en gammal, rostig harv………. Det tog tvärstopp. Kompisen satt bakom och klarade sig med en rejäl bula.