Majsans tankar

Hej hallå!

Nu är det färdigt att vi ska bli stödfamilj en gång i månaden. Det är en 11 årig tjej som ska komma hit och bo. Det är spännande och roligt. Det är ett steg närmare förändringen som ska ske.

Anders ska snart åka iväg till Bahamas för att tävla i djup-VM i fridykning, han kommer att bli borta i 19 dagar. Det är en väldigt lång tid och det kommer att bli jobbigt, men det är bara att hålla ut. Det värsta kommer nog att vara att vi inte kommer kunna prata på hela tiden. Kanske om han hittar en dator som har att man kan prata över nätet, om han hittar ett ställe som har ett internet. Jag tror att jag ska höra med min pappa om han har en dator som Anders kan låna.

Nu måste jag gå iväg en sväng dottern kallar.

Det med att intala sig om att sluta röka går inte så bra. Jag försöker ställa in mig mentalt, men det händer alltid något som gör att ciggen tröstar eller firas. Så länge jag säger att jag ska försöka går det inte. Det finns inget som heter försöker, antingen gör du det eller inte, som min kära sambo brukar säga. Okej vi provar, nu ska jag ställa in mig mentalt hur det känns att aldrig röka igen. Bara att skriva den meningen gör så att nikotin monsterna kräver mera. Detta blir en utmaning.

Jag gjorde det och tog steget… Jag ringde och anmälde mitt intresse för att vara hemma med dagbarn. Och det känns som om chansen finns, och i så fall från och med Januari. Vilket är perfekt för då hinner vi ordna det sista här hemma, vi ska flytta ner vårt sovrum, och få upp lite staket. Och en sak till, då hinner dom på jobb hitta en bra och vettig ersättare, jag har inte lust att allt som jag har byggt upp raseras med inkompetens. Jag får veta i början av november.. Vi har även anmält oss som fosterfamilj och vi kommer att ha hembesök och samtal nästa vecka. För det är redan en liten en som kommer att bo här vart fjärde helg. Det känns bra nu.. Jag är på väg framåt och jag hoppas att allt går enligt planerna som jag har byggt upp i mitt lilla huvud.

Min syster ringde mig förra veckan och var helt förstörd, min mor har varit i farten igen. Jag har aldrig haft henne på tal, för hon är bara för mycket och gör så konstiga saker. Jag kan säga nu i efter hand att jag är väldigt glad att jag flyttade med min pappa när dom skilde sig för annars vet jag inte var jag skulle vara idag. Hon är ett ledsamt kapitel i mitt liv och vi har nästan tappat kontakten helt, det är jag som ringer i bland för att höra om hon lever. Det är min syster som får ta den värsta smällen och hon jobbar hårt för att hålla kontakten vid liv. Hon blir sårad gång på gång, men hon orkar fortsätta. Hon är väldigt stark och framför allt förlåtande, jag undrar i bland hur hon kan resa sig igen och bara fortsätta. Hon har stått ut med väldigt mycket hela sin uppväxt, jag fattar inte hur hon kan förlåta. Men en sak är säker, hon är en mycket större människa än jag och har ett mycket stort hjärta…